Pucko

Det gick sådär igår. Ungarna fortsatte skrika, och pappan fortsatte vara passiv. Klockan halv ett bankade en av ungarna på min dörr och skrek. Då brast det för mig. När jag öppnade dörren stod pappan utanför och SKRATTADE. Jävla pucko. Han sa i och för sig "undskyl" när han gick iväg med barnet. Men det där skrattet.

Ja, i alla fall så fyrade jag iväg ungefär "du måste ju tänka på att vi ska upp och jobba i morgon. Både jag och H börjar klockan sju och det är svårt att sova när det skriks, bankas och springs mitt i natten...."

Jag var upprörd så det låter snällare i skrift än i tal. Dock förstod han nog inte ett ord av vad jag sa, bara att jag var arg. Klockan två blev det tyst.

När jag så kom hem i dag tänkte jag försöka reda ut det hela. Dålig stämning orkar man ju inte med. "Undskyl att jag skrek i går" sa jag. Pappan fattade så klart inte. Han tittade på mig. "Undskyl? Barnen?". På något vänster missförstod han det till att jag krävde att han skulle be om ursäkt. Och det gjorde han kanske. Fast han menade det inte, och jag skiter i vilket. Jag skulle varit tyst i stället. Nu är stämningen bara urusel och jag skitförbannad.