Mot torget

I morgon är det kakförsäljning på torget igen. På bordet står mina, om jag får säga det själv, jättegoda ingefärskakor. Och pengarna går som vanligt till "ett klick för skogens" insamling.

Redan har jag faktiskt sålt tre påsar! Två till svärfar och en till mig och fästman... ja men vad gör man annars när sötsuget kommer?! Jag välkomnar det och gläds åt att få sälja... och att få fika så klart.

Skogens guld

Idag har jag och fästman gjort ett av sommarhöstens bästa. Vi har plockat svamp! Att plocka svamp är bra på så många olika sätt, men det bästa med det bästa är nog ändå skogen. Doften av skog slås inte av någon, och man känner sig renad ända ner i tårna av bara några andetag.

Jag som är så förtjust i träd måste ju bjuda er på ett porträtt.

Minen kommer sig av att M kom smygande mot mig på ett så märkligt sätt.

Fika måste man också göra så klart. Kaffe och ostmacka blev det.

Skörden! Den blev inte jättestor, men det stod många små svampar i backen så jag hoppas de får växa till sig i lugn och ro.

Men ni, gå ut i skogen ni också! Det finns få bra anledningar till att inte göra det.

Vi måste ta hand om vår trygghet

Ibland blir det väldigt tydligt att man är en lyckligt lottad människa. Ibland så mycket att man nästan skäms. Det hände mig nyss. Jag knäppte ovanstående bild på vår vackra blomma för att visa här, och satt samtidigt och surfade runt på DN. På skärmen kommer plötsligt en artikel om drogkarteller i Mexico fram. Den berättar om kriget där tusentals människor mördas på öppen gata i droghandelns tjänst och unga oskyldiga pojkar tas till fånga av militär, torteras och dödas eller blir släppta svårt skadade. Och här sitter jag med min långfrukost och knäpper kort på en fin vit blomma. Snart ska jag snöra på mig skorna och gå ut i skogen, men jag känner mig alldeles trygg, för på min gata skjuts inga människor och ingen blir tillfångatagen.

Om ni vill läsa artikeln finns den här.

Viken utan fiken

Tillbaka i viken, som är ungefär som innan jag åkte. Fast fiket på People har stängt och blivit frisör, och "västerviks vackraste" utanför våra fönster har blommat ut. Jag hade inte väntat mig annat av rosorna, men fiket blev jag lite besviken på. Det var mysigt där, gott fika och fin inredning. Är det något som Västervik inte har råd att mista, så är det kafeterior. Det finns redan på tok för få. Jag som kommer från fikstaden Sundsvall behöver mina ställen att gå till. Det är något som fattas annars.

Sofia sagolika Karlsson

Sofia Karlsson! Hon som är lika fin som sin musik. Första gången jag hörde henne var på Urkult, och det var ögonblicklig kärlek. Hon stod på stora scenen i hallonrosa kjol och stickad tröja. Jag minns att hon hade en liten fläck fram på kjolen, förmodligen var det vatten eftersom regnet öste ner, men jag tänkte att hon var cool som ändå hade den på sig. Ja det regnade, men hon gjorde oss helt oberörda av allt vatten. För hon är underbar. Hennes musik, röst och tolkningar av andras låtar är sagolika och får det att "sjunga i hjärtat" som hon kanske hade uttryckt det. Nu ska jag öva på hennes version av "Hemlängtan". Den får mig alltid att tänka på stugan.

Anita

Det här är Anita. Jag hittade henne på Erikshjälpen för 75 kronor, och tyckte om henne från första stund. Hon är så söt, men ser lite sorgsen ut där hon står i sin fina vinterkappa.

Jag använder stolt mina kläder många gånger

Jag vet inte. Jag kan tänka mig att man borde skämmas över en sådan sak (länk). Åtminstone att man borde förstå bättre än att säga det till folk. Men jag kanske har fel. Paris Hilton säger det i alla fall högt; hon vägrar använda kläder mer än en gång. Lever hon på samma jord som jag? Eller lever hon på en jord där man med gott samvete kan konsumera hur mycket som helst, utan konsekvenser för allts överlevnad? Jag skulle tippa på det sista. Annars vore hon ju korkad.

Livet i en stuga

Jag har inte slutat blogga! Fast det känns så ibland. Särskilt när man står i fars gamla flanellskjorta och målar, funderar över hur man ska driva ut mössen ur stugan och få myrorna att byta vägsträckning. Sådana dagar är bloggen inte som mest närvarande. Och de dagarna har varit många den senaste tiden.

Stugan börjar i alla fall äntligen ta form. UTAN hussvamp. Det var verkligen ett glädjebesked jag fick av Anticimex. Nu är jag i gång med att göra i ordning en vägg i sovrummet, men jag ska inte tråka ut er med en lång renoveringsbeskrivning (även fast jag har god lust och inte kan hålla mig från att lägga ut en bild på den halvfärdiga väggen).

Men ni, är det verkligen så att sommaren håller på att bli höst? Jag kan inte tro det. Fast det var ganska tydligt imorse när jag drack mitt morgonkaffe bredvid storgranen att luften hade förändrats, köper jag det inte riktigt. Jag har ju fortfarande inte ätit min sommarranson dajmstrut! Och jag har definitivt inte haft sommarklänningen så mycket som jag hade tänkt. Det här går inte. Jag måste lägga på en rem.

Denna Iphone

Egentligen är jag rätt less på allt Iphone-prat och den prylhysteri som hör till. För det är ganska märligt att så många blir så fixerade vid en.... SAK. Men det är möjligt att Iphonen nu kan göra någon nytta. Eller inte. Jag vet inte, men det verkar som en bra idé iallafall. Det här med en applikation som lär folk att köra sin bil bränslesnålare OCH gör en tävling av det. Möjligen kan det vara något. Här ser ni vad jag pratar om.

Mer karuseller!

Förlåt bloggen att jag inte tittat in på ett tag. Men det är semesterns fel. Jag har helt enkelt haft annat för händerna än datorns tangentbord. En stuga till exempel. (Som jag nu fruktar är angripen av hussvamp. Men det är en sorlig och bitter historia som jag går in på en annan dag.)

För nu pratar vi semester och sommar istället. Mycket roligare. Och vilken semester jag har haft! Härlig på många vis. Vi tänker inte på kanske-hussvampen. I helgen har jag och M gjort Stockholm, och jag sitter nu på Y-bussen på väg hem. Y-buss är en ganska billig buss som går från Stockholm uppöver landet. Man kan åka ända till Umeå, men jag ska hoppa av i Sundsvall. Ganska trevlig är den också. Nyss var bussvärden förbi med en bricka bulla och kaffe. Men jag hade en irrationell känsla av att visa lojalitet mot mina fikastunder på tåget, och köpte inget. Fast de stora vaniljbullarna med hallon såg väldigt goda ut. Konstigt hur man tänker ibland.

Stockholm var i alla fall väldigt skoj. Vi hade en heldag på Gröna Lund och åkte det mesta. Som ett barn kände jag mig, där jag satt fastspänd med benen dinglande i en läskig maskin som snart skulle börja kasta sig åt alla håll. Men gud vad kul det var. Och vad vi både skrek och skrattade. Man borde åka mer karusell som vuxen. Det är nog nyttigt tror jag.