I ett hus vid skogens slut

Jag bor i min lilla stuga nu. Den är 20 kvadrat stor och ligger i skogsbrynet. Jag har inga grannar nära, utan de närmsta är några hundra meter härifrån. Mellan mig och dem ligger en väg och skog. Mörk tät skog. Jag har hört att det finns björnar här i skogen. Att en man hittat ett ide men inte velat berätta var det ligger av oro för att folk ska bli rädda. Man kan bli lite rädd eftersom det är en ö vi befinner oss på. Finns det björn så är de ganska nära och försvinner ingenstans. Men det var inte björnarna jag skulle prata om, även fast jag tänker på dem en del.

Jag ville berätta något om livet i stugan. Det är inte alltid jätteskoj att vara här själv. När jag står och försöker fixa ett tak som jag inte vet hur det ska se ut, åker med byggskrot på tippen eller sopar musbajs, då är stuglivet kanske inte som roligast. Men andra stunder är det underbart.

De stunderna är lite mer otippade, men jag hade en sådan ikväll när jag tvättade håret. Med huvudet nerböjt i tvättfatet lyssnade jag på "Da Capo" och tittade på det tända värmeljuset, när det plötsligt slog mig vad härligt det var. Jag var så varmt avslappnad och så otroligt här och nu.

Jag har en stuga vid skogen och behöver varken yoga eller mindfullness.