Ge mig X2000

Jag har tidigare berättat hur mycket jag tycker om att åka tåg. Att jag blir rörd när X2000 rullar in på perrongen. Den blanka metallen ser så kraftfull och trygg ut, och jag känner mig stolt över att få åka med. Så är det verkligen. Jag överdriver inte, även fast det säkert låter fånigt.

Jag skriver det här sittandes i Sundsvall. Tågbiljetter hade jag köpt till hela sträckan, som jag oftast gör. För bussarna går bort, om det inte är kris och jag inte får tag på biljetter på annat vis. Det känns liksom inte riktigt rätt med buss. Man sitter trångt och hamnar lite för nära okända människor. Toaletten är liten och jag får äckelkänslor bara av att se utsidan av dörren. Det finns ingen restaurangvagn och ingen kupé (tidningen alltså). Dessutom saknar jag konduktören som kommer på sina regelbundna rundor och det motorvägsfria lanskapet utanför fönstren. Ni förstår kanske, buss är helt enkelt inte samma sak. Och just därför blir jag så trött på SJ när de sätter in ersättningsbussar för tågen. Det är inte schysst! Jag vill ha mitt tåg! Ge mig X2000 med restaurangvagn så blir jag lycklig. Det är väl ändå en ganska ödmjuk önskan.